Dom som räddar mig från mig själv.
Dom där dagarna man bara vill försvinna och inget känns okej. När man tror att hela ens värld har fallit samman medan man drar täcket över huvudet och vägrar gå upp.
Jag tror många av oss har känt den känslan, dom dagarna låg jag i huset tryckte i mig alla mediciner jag ägde för att dämpa ångesten och smärtan i kroppen. Men slutade i mer plågor, jag tog nämligen dubbla dosen än vad jag skulle med mina värden i kroppen.. detta gjorde att jag däckade inom några minuter och glömde bort mitt liv totalt. Det är där mina prinsar kommer in i bilden, jag har ju två hundar jag är tvungen att ta hand om. Jag ställde larm flera gånger om dagen för att komma ut med hundarna, fast egentligen tog dom nog mer med mig på en promenad medan dom sakta gick vid min sida och ledde mig fram tills dom kunde släppas och springa lösa o leka. Tills det va dags att gå hem, då va min kropp helt slutkörd.. ångesten smög sig sakta tillbaka och även smärtan, hundarna tog mig hem och till soffan, mer tabletter o sedan falla i sömn återigen.
Men hundarna fick mig upp på fötterna även fast kroppen sa nej, dom fick mig att röra på mig så min kropp inte gav upp. Dom låg vid min sida och visade mig om något va fel.
Vi har genomgått en sjuk resa ihop, när ambulanspersonalen fick komma och hämta mig o hundarna låg vid varsin sida av mig eller de dagar jag inte kunde mer än öppna dörren och släppa ut dom, så låg dom där vid min sida.
Idag ett tag senare får dom plågas med miljarders promenader tillsammans med mig, det är mitt sätt att kunna hantera den jobbigaste ångesten. Jag sätter på en grym lista på Spotify och bara går o går tills jag känner att jag har kontrollen tillbaka det kan ta flera timmar men dom promenaderna är så värda det! Och hundarna är riktigt trötta när vi kommer hem. Om det inte hade vart för dom hade jag nog inte suttit här just nu, dom är som min räddning när jag inte vet vem jag själv är. Dom finns där vid min sida och jag kan inte bara lämna dom, mina prinsar❤
